Man brukar ju säga att den mänskliga hjärnan är snabbare än alla superdatorer. Och att hjärnan räknar ut saker på så många olika sätt och nivåer att datorer inte kan mäta sig med kapaciteten som våra hjärnor har.

Några som testat hur det är att leva som i en långsam surfdator med lag – alltså fördröjning – blev filmade. Det är lika roligt varje gång jag ser det här. Det är så mänskligt och nära, pinsamt och öppet att jag inte kan hålla tillbaka fniss och garv.

Vissa vill säkerligen kunna införa en ctrl-z-funktion i sitt liv. Alltså det kortkommando som ångrar den senaste åtgärden. Tar tillbaka det ovänliga ordet eller gör det klantiga felsteget i leran ogjort. Men så är inte livet utformat. Det som en gång sagts på nätet stannar där för evigt. Om du inte aktivt raderar spåren efter dig, men kan man vara riktigt säker på att det fungerar? Och ska man kunna bestämma själv vad man ska kommas ihåg för? Privilegiet att få skriva om historien för att passa en själv bättre brukade vara endast förbehållet krigsvinnare.

Vad innebär det för framtida generationer av unga? Att aldrig kunna göra minsta lilla snedsteg eller försök – det kommer att filmas och vara lätt att hitta för den som vill. Jag är glad att jag inte är tonåring idag, av många anledningar, men denna är nog den främsta. Med dagens övervakande kameror i kompisarnas händer finns det inga chanser att leva som om ingen morgondag funnes. Och det är väl varje tonårings rättighet?