Inte bara dongles

Även om jag mest spelar på PC så hindrar det inte att jag också tycker att spelkonsoler har sin plats i mitt hem. Dels finns det ju spel som bara kommer till den ena eller den andra konsolen (vilket är lite småirriterande), och dels så händer det ju titt som tätt att portarna från konsol till PC inte är riktigt så bra som de borde vara. Snarare tvärtom. Minns till exempel ”Batman: Arkham Knight”, det riktiga skräckexemplet. Jag förstår inte hur de lyckades göra en så dålig port. Till och med med en GTX 980 och en supersnabb Intel i7 så var det svårt att nå 60 FPS i HD – och Warner sa dessutom att man helst skulle ha 12 GB RAM. Med tanke på hur pass mycket kraftfullare ett sådant system är än en PS4 eller XBox One så var det skrattretande (eller så ville man gråta, välj själv).

Bra plats för TV:n

Men men, det är som det är, och dessutom har ju konsoler den fördelen att alla är likadana, (av samma märke då). En PS3 är en PS3, en XBox 360 är en XBox 360 och så vidare. Man riskerar inte att köpa ett spel som inte uppför sig med ens grafikkort, vilket ju händer då och då. Dessutom kan ju speltillverkarna verkligen utnyttja hårdvaran till max på en konsol, vilket ibland ger riktigt imponerande resultat.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om. Jag spelar på konsoler, helt enkelt, och då är det min TV som gäller, givetvis. Den har stått på en byrå tidigare, men det har inte varit helt optimalt, så därför har jag börjat kolla på lite alternativ, och hos Trademax hittade jag flera stycken sådana. Jag letade efter bra TV bänkar för att ha min TV på, och dessutom kunna få lite ordning på alla mina sladdar. Det är ju någonting som är lite av ett råttbo för många, med dongles, konsoler och allt. En bra TV-bänk löser dock det problemet, och det kommer att bi mitt nästa inköp! Skön soffa att sitta och spela i har jag redan!

Spela hälsosammare

Hur kombinerar man datorspel med ett sunt leverne? Tja, man kan ju till exempel låta bli att sitta klistrad framför spel flera timmar om dygnet och se till att komma ut röra på sig lite då och då. Och man kan välja bort chipsen, ostmackorna och hämtmaten och stoppa i sig lite nyttig mat istället. Men om man nu verkligen vill göra själva spelandet bättre, hur gör man då? Det finns spelkonsoler som är utvecklade för att man ska kunna spela rörelsespel, som Wii Fit och Xbox Kinect, men nu pratar jag alltså om gamla hederliga datorspel där du använder mus och tangentbord. Hur gör man då?

Jag har kommit på en, enligt mig, genial lösning på det här. Eller, lösning är kanske lite att ta i, men i alla fall ett sätt där du kan kombinera datorspel med frisk luft. Det hela är väldigt enkelt egentligen. Det enda du behöver göra är att ta med dig din bärbara dator ut i trädgården och slå dig ner i dina utemöbler och spela där. Det kanske inte kommer att förbättra din hälsa något enormt, men frisk luft är väl ändå bättre än att sitta instängd hela tiden? Det här är förstås en idé som är något väderberoende, men om du har till exempel ett uterum eller en altan med tak så kan du sitta ute även när det regnar. Och sol på skärmen löser man enkelt genom att sätta sig i skuggan.

Dags att skaffa nytt
Okej, jag ska inte ta åt mig någon ära för att jag har kommit på en revolutionerande idé här, men jag har faktiskt bestämt mig för att jag ska försöka sitta ute lite mer och spela i sommar. Det är ju på sommaren man vill vara ute, men samtidigt vill man ju också spela när man faktiskt har tiden för det. Och när man då har varit inne och spelat en hel eftermiddag så får man dåligt samvete för att man inte har utnyttjat det fina vädret. Så nu har jag bestämt mig för att jag ska investera i lite nya trädgårdsmöbler och skapa en mysig hörna ute där jag kan sitta och spela.

Det finns mängder av fina möbler till trädgården på Chilli.se så jag har bestämt mig för att beställa därifrån. Det finns en riktigt cool möbel som heter Apple House som jag verkligen skulle vilja ha. Kolla bara vad snygg den är! Men jag måste säga att det tar lite emot då jag ju är en PC-kille. Den har ju inget med riktiga Apple att göra, men ändå. Att sitta i ett äpple och spela, som är misstänkt likt Apple-äpplet… Det tar emot som sagt. Och så var den ju inte direkt jättebillig heller.

Så, nej, något äpple blir det nog inte. Men jag ska definitivt handla andra utemöbler från Chilli. Kanske någon slags lounge-grupp som är mysig att sitta i. Fast man måste ju också tänka på att det ska gå att sitta bekvämt när man spelar, och då brukar en lite mer vanlig stol vara att föredra. Ryggstödet är viktigt, och även att man kan komma nära bordet så att man slipper sitta med utsträckta armar. Så vi får se vad det blir för slags möbler. Jag lovar att göra en recension av mina nya spelmöbler i sommar så att ni får höra om det var en bra idé eller inte!

Nördarnas revansch

När jag var yngre var det vanligt, i alla fall bland oss mindre häftiga och populära killar, att spela rollspel. Vi var nördar, även om det ordet inte användes, och det var definitivt inte häftigt att vara nörd på den tiden. Vi åkte på rollspelskonvent i Uppsala flera gånger. Där spelade vi spel hela dagarna och såg på skräck-, fantasy eller rymdfilmer hela nätterna. Att sova var inte så noga alls. Det var en härlig tid men samtidigt minns jag hur mycket jag skämdes när icke-rollspelare fick veta att jag var en praktiserande rollspelare och figurmålare.

Jag minns också hur jag och min kompis Stoffe inför helgerna brukade hyra tv-spel på Statoil-macken och sedan så snabbt som möjligt cykla hem igen utan att bli upptäckta på vägen av någon tjej eller någon som kunde skvallra om vad vi hade på pakethållaren. Väl innanför dörren hemma hos Stoffe, vi var alltid där eftersom hans pappa var så förlåtande med att vi lät alla våra tennfigurer och färgburkar vara framme jämt, så satte vi igång spelet och spelade tills tummarna fick blåsor. Vi åt mängder med chips som vi dippade i egenblandad dipp bestående av gräddfil och de kryddor som råkade finnas tillgängliga och vi drack litervis med coca-cola.

Under den här tiden kom en film som heter Revenge of the Nerds, med vars huvudpersoner vi i hemlighet identifierade oss med.

Nu är det hög status att vara nörd, folk spelar TV-spel som jobb, och det är coolt att arbeta med datorer över huvud taget. Eller rättare sagt, det har normaliserats, ingen lyfter på ögonbrynet över att en vanlig arbetsdag innanbär många timmar av stirrande in i en skärm.

Fantastyfilmer ses av alla, Harry Potter var länge högsta bokmode och Sagan om Ringen-filmerna tilltalade även icke-nördar. True Blood, Game of Thrones och Walking Dead, den kommande Stjärnornas Krig-filmen är bara några exempel på att det som ansågs vara extremt töntigt att syssla med för ungefär 20 år sen är helt rätt idag.

Världens rikaste man, Bill Gates, är en nörd av rang och kanske var det bland annat han och Steve Jobs som visade vägen för en ny sorts nörd. Den coole och kunnige nörden som spenderat dygn framför datorn och skapat något helt nytt.

Så det vi upplever nu är revanschen för alla oss som satt där och spelade och målade och skämdes. Det är vi som är herre på täppan nu.

Livet som dator

Man brukar ju säga att den mänskliga hjärnan är snabbare än alla superdatorer. Och att hjärnan räknar ut saker på så många olika sätt och nivåer att datorer inte kan mäta sig med kapaciteten som våra hjärnor har.

Några som testat hur det är att leva som i en långsam surfdator med lag – alltså fördröjning – blev filmade. Det är lika roligt varje gång jag ser det här. Det är så mänskligt och nära, pinsamt och öppet att jag inte kan hålla tillbaka fniss och garv.

Vissa vill säkerligen kunna införa en ctrl-z-funktion i sitt liv. Alltså det kortkommando som ångrar den senaste åtgärden. Tar tillbaka det ovänliga ordet eller gör det klantiga felsteget i leran ogjort. Men så är inte livet utformat. Det som en gång sagts på nätet stannar där för evigt. Om du inte aktivt raderar spåren efter dig, men kan man vara riktigt säker på att det fungerar? Och ska man kunna bestämma själv vad man ska kommas ihåg för? Privilegiet att få skriva om historien för att passa en själv bättre brukade vara endast förbehållet krigsvinnare.

Vad innebär det för framtida generationer av unga? Att aldrig kunna göra minsta lilla snedsteg eller försök – det kommer att filmas och vara lätt att hitta för den som vill. Jag är glad att jag inte är tonåring idag, av många anledningar, men denna är nog den främsta. Med dagens övervakande kameror i kompisarnas händer finns det inga chanser att leva som om ingen morgondag funnes. Och det är väl varje tonårings rättighet?

Hjälp till självhjälp

”Välkommen till Helpdesk. Ditt samtal är viktigt för oss, var god dröj” är en fras vi är vana vid att höra. Vi hör den när vi ringer supporten för något av de företag som råkar tillhandahålla en tjänst vi vill eller måste ha. I vissa gräsliga fall måste jag själv berätta för telefonluren vad jag själv anser är mitt problem, och sedan ska den smarta tjänsten guida mig rätt. Men i de allra flesta fall vet jag inte vad som är problemet, det är ju därför jag ringer! De gånger jag hamnat på rätt ställe med en gång är mycket lätträknade jämfört med de gånger jag hamnat helt åt skogen.

Ni minns väl den automatiska tjänsten som SJ hade? Jag bad om att få åka till Skövde, men kvinnan i luren hörde illa och tyckte jag sa Simrishamn eller Sala. Det spelade ingen roll hur långsamt och tydligt jag än sa det. Inte hjälpte det att skrika heller. Jag skulle gissa att de till sist lade ner tjänsten, men kanske finns den kvar, bara att jag inte brytt mig om att använda den när deras app finns så lättillägänglig.

Det är inte särskilt snällt av företag att välja automatiserade tjänster för att ge support, troligen leder det bara till mer frustration hos kunden, som inte precis blir satt i första rummet. Och risken att kunden inte känner någon lojalitet med företaget blir än större.

Det finns något som supportfolk brukar kalla för SBS – Skit Bakom Spakarna. Alltså när problemet ligger i handhavandet, ett bra kodord att använda över huvudet på intet ont anande hjälpsökande människor. Så var extra uppmärksam om din IT-support pratar om att det här verkar vara ett SBS-relaterat problem som kan vara svårt att fixa snabbt.

Norsk TV gjorde för ett par år sen den här underbara sketchen om svårigheterna med kommunikation när man behöver hjälp med något som inte fungerar som man tänkt sig.

Jag har hört historier om personer som hör av sig till sin support undrar vad som är fel på deras nyköpta dator, som fungerade så bra innan. Det visar sig att personen tryckt ut vd-karusellen och använt hålet som mugghållare. Det här måste varit för en tid sen med tanke på att nästa inga datorer har den här sortens cd-fack längre.

Eller kvinnan som hängt sin handväska på det alltid utdragna choke-handtaget. Samma misstag, bara olika tidsperioder.

Jag skulle tro att det vanligaste rådet som ges när det gäller datorer, smarta telefoner eller andra elektroniska prylar är att stänga av dem och sen sätta på dem igen. Men oftast hjälper det bara att komma fram till en levande person för att problemet ska försvinna av sig själv.

När jag jobbade som webbredaktör på ett större företag i Stockholm för ett par år sen gick jag till IT-supporten för att få hjälp med en strulande Dell-dator. Teknikerns lakoniska svar på min fråga om vad som var felet med min dator: Jaa, det är ju en PC.
Han var uppenbarligen en stor Apple-fantast.

Plötsligt händer det!

”Jag upphör ständigt att förvånas”, som min gamle bästis Ante brukade uttrycka det. Det jag var förvånad över nu, var när jag insåg hur länge sen det var som jag var ute på stan och gjorde nåt så vanligt som att ta en öl med mina vänner.

Skål!
Skål!
Men nu så hände det! Jag hade jobbat undan det jag skulle, hemmet såg mer eller mindre städat ut och disken var i maskinen, och jag hade egentligen tänkt mig en all-nighter med Destiny på mitt Xbox One, när ovan nämnde Ante messade och frågade om jag skulle med till O’Learys och titta på fotboll över ett stop öl och en korg med popcorn. Jag velade en stund mellan det jag planerat och det jag fått serverat som på ett silverfat.

Tro det eller ej men det slutade med att jag cyklade ner till city och mötte upp de andra! Ja, jag är förvånad själv. Men oj vad det var värt det. Det är lätt att glömma bort hur mycket riktiga möten IRL kan betyda för ens välbefinnande. Skype i alla ära, men livet i verkligheten laggar ju aldrig och uppkopplingen strular inte.

Är det inte märkligt hur det kan vara något som är ovanligt – att ses på riktigt? Jag har mer kontakt med mina bekanta nu än med mina riktiga vänner, som jag ju inte träffar så ofta, men samtidigt så vet jag mindre om vad dessa bekanta faktiskt tänker. Det jag får se är deras Facebook-jag, där de ju bara tar upp de saker som är bra och roliga och berättar den historia som de vill visa upp för allmänheten. Deras riktiga jag får jag inte tillgång till förrän vi faktiskt ses. Och när det gäller bekanta så är det väldigt sällan.

Jag lovade mig själv och mina kompisar att dyrt och heligt att vara mer närvarande på riktigt, precis som igår kväll. Min kropp må vara lite sliten efter de ovana öl jag drack men det var härligt att få sitta och skratta tillsammans om trivialiteter och bara umgås.

Jag tror på en balansering framöver – att de sociala medierna minskar i vikt och blir mer som komplement till det riktiga verkliga livet. Jag som spenderar så mycket tid framför datorn vet ju hur indragen man blir i de alternativa världarna, men när man börjar krångla till det med verkligheten, med Facebook-fasader och Instagram-jag, då är man ute på väldigt hal is.

Konsten att hålla sig i form

Alla har sina olika sätt att träna och hålla sig i trim. Och för mig är det oerhört viktigt, för att jag inte ska bli knäpp på kuppen.
Ni kanske tänker att eftersom jag är kille, skriver om spel och är lite allmänt grabbig så sysslar jag med korpfotboll, innebandy eller bara går på gym. Men i så fall tar ni fel!

Jag är nämligen helt hooked på yoga! Gärna Power Yoga eller Ashtanga eftersom jag tycker om att svettas, har dock inte vågat prova Bikram yoga – där man tränar i en väldigt varm lokal och svettas något kopiöst – än, men det står på min lista över saker att prova på under nästa år.

Det är faktiskt det första jag gör på morgonen när jag klivit upp. Ofta har jag sällskap av Yoga with Adriene som är en väldigt populär Youtube-kanal.
Jag gillar att hon är avslappnad inför yoga och inte helt insnöad på ”Namaste” och det andra mer andliga. Utan hon är mer intresserad av det som träningsform upplever jag det som.
Namaste är det man säger efter en avslutad yoga-session och betyder ungefär ”Jag bugar mig för det gudomliga i dig”.

Jag har lite svårt för de som utan ironi använder det titt som tätt. Känns inte direkt avslappnat. Men jag brukar humma med och fokuserar på yogan istället.
En sportklädesbutik som heter lululemon som även säljer yogaprylar och kläder lyckades fånga den del av yoga som jag inte är såld på i videon Sh*t yogis say:

Väldigt träffande!

Anyone for Indiespel?

Indiespel är spel som tagits fram av spelare för spelare, utan egentlig tanke på att göra någon vinst. Många stora spel-franchiser har börjat som indiespel. Tänker främst på Minecraft… Dessa spel testar gränserna för vad spel kan vara och hittar ofta tillbaka till kärnan i vad som gör spel så roligt och som är så svår att sätta fingret på – spelglädjen.

Jag testade danska Limbo för ett par år sen – en historia om en pojke som letar efter sin lillasyster som försvunnit i en tillvaro mellan livet och döden som kallas Limbo. Här är allt svartvitt och dött eller döende. Allt är tvådimensionellt och som sagt svartvitt, inga andra färger används, och spelet har väldigt abstrakt musik. Du förföljs av en stor spindel under hela spelet, du måste undvika farliga fällor och hoppa dig fram över övergivna fabrikstak och stämningen är allt annat än fnissig. Men vilket spel! Som ett beckmörkt Super Mario ungefär.

Det första spel jag spelade var det textbaserade Stugan. Det måste ju vara arketypen för ett indiespel. Två bröder och deras kompis skapade spelet tillsammans och det blev väldigt populärt bland datoranvändare i Sverige på 80-talet. Ingen stor studio som backade upp, bara tre spelglada och programmeringskunniga killar.

Journey är ett spel som när det kom, fick mycket uppmärksamhet. Mycket på grund av att spelet inte hade några egentliga spelmoment, utan handlade mer om spelarens upplevelse i den vackra och ödsliga världen. Allt handlar – som namnet antyder – om en resa, mot ett stort berg i fjärran. Allt berättas utan ord. Jag ska inte berätta för mycket utan kan bara rekommendera denna resa!

Jag testade själv att göra ett par levels till Quake, och det var häftigt att själv få skapa omgivningar och varelserna som skulle befolka dem. Men det var inte riktigt för mig – det är och förblir roligare att spela än att programmera.

I begynnelsen var Quake

Och gud sa att Quake var gott. Så gott att en ung man vid namn Fredrik Walfridsson spenderade hela sommaren 1996 med att kallsvettig smyga fram i en kaotisk borg fylld med zombies, varulvar och mekaniska mördarmaskiner. Allt till tonerna av Nine Inch Nails episka soundtrack (minns ni att lådorna med spikar till spikmaskingeväret hade NIN-loggan på sidan?).

quake

Det var med Quake som mitt liv som gamer började. Det var i mitt tonårsrum med en Pentium 2-dator jag fått i födelsedagspresent av mina kära föräldrar som jag tog mina första stapplande steg in i mörkret och in i datorspelens underbara värld.

Och därför vill jag att Quake ska vara början på den här bloggen – välkommen hit!

Däremot så kommer bloggen inte vara som Quake, utan jag ska försöka göra det så välkomnande som möjligt och minimera antalet taggtrådsfällor och blodtörstiga bestar.

Ingame kallar jag mig för ”FirsT_InSys”. Kanske har du sett mitt namn på något DreamHack eller nätforum. Det var längesen jag var på DreamHack nu, men jag minns Jolt-colan, grillchipsen och de återfuktande ögondropparna med värme.

Jag har mest spelat actionspel i min dag, mycket FPS – eller first person shooter – där det gäller att meja ner allt man ser. Men med tiden så har jag mer och mer fastnat för spel med en riktig berättelse, där jag blir berörd på riktigt. Jag lever och dör med mina karaktärer och jag upplever samma glädje och sorg som de. På många sätt kommer spel mycket närmare en person än vad en bok eller film kan göra eftersom man själv har varit delaktig i berättelsens framfart.

En till WordPress-webbplats