”Jag upphör ständigt att förvånas”, som min gamle bästis Ante brukade uttrycka det. Det jag var förvånad över nu, var när jag insåg hur länge sen det var som jag var ute på stan och gjorde nåt så vanligt som att ta en öl med mina vänner.

Men nu så hände det! Jag hade jobbat undan det jag skulle, hemmet såg mer eller mindre städat ut och disken var i maskinen, och jag hade egentligen tänkt mig en all-nighter med Destiny på mitt Xbox One, när ovan nämnde Ante messade och frågade om jag skulle med till O’Learys och titta på fotboll över ett stop öl och en korg med popcorn. Jag velade en stund mellan det jag planerat och det jag fått serverat som på ett silverfat.

Tro det eller ej men det slutade med att jag cyklade ner till city och mötte upp de andra! Ja, jag är förvånad själv. Men oj vad det var värt det. Det är lätt att glömma bort hur mycket riktiga möten IRL kan betyda för ens välbefinnande. Skype i alla ära, men livet i verkligheten laggar ju aldrig och uppkopplingen strular inte.

Är det inte märkligt hur det kan vara något som är ovanligt – att ses på riktigt? Jag har mer kontakt med mina bekanta nu än med mina riktiga vänner, som jag ju inte träffar så ofta, men samtidigt så vet jag mindre om vad dessa bekanta faktiskt tänker. Det jag får se är deras Facebook-jag, där de ju bara tar upp de saker som är bra och roliga och berättar den historia som de vill visa upp för allmänheten. Deras riktiga jag får jag inte tillgång till förrän vi faktiskt ses. Och när det gäller bekanta så är det väldigt sällan.

Jag lovade mig själv och mina kompisar att dyrt och heligt att vara mer närvarande på riktigt, precis som igår kväll. Min kropp må vara lite sliten efter de ovana öl jag drack men det var härligt att få sitta och skratta tillsammans om trivialiteter och bara umgås.

Jag tror på en balansering framöver – att de sociala medierna minskar i vikt och blir mer som komplement till det riktiga verkliga livet. Jag som spenderar så mycket tid framför datorn vet ju hur indragen man blir i de alternativa världarna, men när man börjar krångla till det med verkligheten, med Facebook-fasader och Instagram-jag, då är man ute på väldigt hal is.