Indiespel är spel som tagits fram av spelare för spelare, utan egentlig tanke på att göra någon vinst. Många stora spel-franchiser har börjat som indiespel. Tänker främst på Minecraft… Dessa spel testar gränserna för vad spel kan vara och hittar ofta tillbaka till kärnan i vad som gör spel så roligt och som är så svår att sätta fingret på – spelglädjen.

Jag testade danska Limbo för ett par år sen – en historia om en pojke som letar efter sin lillasyster som försvunnit i en tillvaro mellan livet och döden som kallas Limbo. Här är allt svartvitt och dött eller döende. Allt är tvådimensionellt och som sagt svartvitt, inga andra färger används, och spelet har väldigt abstrakt musik. Du förföljs av en stor spindel under hela spelet, du måste undvika farliga fällor och hoppa dig fram över övergivna fabrikstak och stämningen är allt annat än fnissig. Men vilket spel! Som ett beckmörkt Super Mario ungefär.

Det första spel jag spelade var det textbaserade Stugan. Det måste ju vara arketypen för ett indiespel. Två bröder och deras kompis skapade spelet tillsammans och det blev väldigt populärt bland datoranvändare i Sverige på 80-talet. Ingen stor studio som backade upp, bara tre spelglada och programmeringskunniga killar.

Journey är ett spel som när det kom, fick mycket uppmärksamhet. Mycket på grund av att spelet inte hade några egentliga spelmoment, utan handlade mer om spelarens upplevelse i den vackra och ödsliga världen. Allt handlar – som namnet antyder – om en resa, mot ett stort berg i fjärran. Allt berättas utan ord. Jag ska inte berätta för mycket utan kan bara rekommendera denna resa!

Jag testade själv att göra ett par levels till Quake, och det var häftigt att själv få skapa omgivningar och varelserna som skulle befolka dem. Men det var inte riktigt för mig – det är och förblir roligare att spela än att programmera.